Minne.
Solen skiner från en klarblå himmel. Inte ens ett litet fluffigt får-moln syns. Klockan är kring tolv och tuck-tuck båten plöjer fram över den gnistrande vattenytan. Havet är vackert indigofärgat.
Vi sitter packade som sillar på hårda bänkar av trä. Ett tunt stycke tyg är spänt över båten för att ge en gnutta skugga.
På båda sidorna kan man se ogenomtränglig djungel. Som en tjock tova av gröna nyanser.
Framför oss, långt bort, ser vi en ö. En liten sandplätt, inte större än en 3 rummare. Båten närmar sig sakta. Motorn surrar. Turisternas kameror blixtrar för fullt.
10 minuter senare stannar båten. Vi kliver av och upptäcker att den finns en liten trästuga mitt på ön. Att söka skydd under om det skulle börja regna inser vi senare.
Vi passar på att bada, länge och mycket. Det är varmt i luften och solen lyser obarmhärtigt rakt ovanför oss. Fortfarande inte ett moln i sikte.
Vi äter lite Pringles som vi köpt på fastlandet och börjar leta snäckor i sanden. Jag hittar en stor som precis får plats i båda mina handflator. Jag vill ta med den hem. Men det får jag inte. Man får inte ta med sig något från ön, annat än sinna minnen.
Jag blir ledsen, men släpper snäckan. Vi fortsätter bada.
En timme senare kommer det. Från ingenstans. Ett stort grått åskmoln. Ingen kunde räkna med det. Vi flyr in i den lilla stugan mitt på ön. Regnet smattrar hårt mot taket. Trum, trum, trum.
Jag blir rädd när ett ljussken klyver skyn och ett dovt muller följer. Jag klättrar upp i mammas knä. "Jag vill åka hem", gnyr jag.
Men det går inte. Båten som vi åkt till ön med har åkt tillbaks till fastlandet för att hämta mer turister. Men eftersom det börjat åska kan den inte komma någon vart och måste stanna på land.
Vi är fast på ön.
För varje minut som går blir jag mer och mer orolig. Regnet fortsätter att piska mot taket. Och åskan mullrar elakt i bakgrunden.
Tänk om vi måste stanna här för evigt, ekar mina tankar. Tänk om vi aldrig kommer härifrån... Vi kommer dö! Maten kommer ta slut! Vi åt ju upp alla Pringles!
Timmarna fram tills klockan blir åtta känns evighets långa. Min hjärna håller på att sprängas av hemska tankar.
Men så klarnar det upp. Molnen drar sig tillbaka. Regnet upphör och plötsligt lyser solen igen, lika starkt som förut. Och på håll kan man se en båt närma sig över det glittrande vattnet. En båt som styr mot oss.
Linn.
Vi sitter packade som sillar på hårda bänkar av trä. Ett tunt stycke tyg är spänt över båten för att ge en gnutta skugga.
På båda sidorna kan man se ogenomtränglig djungel. Som en tjock tova av gröna nyanser.
Framför oss, långt bort, ser vi en ö. En liten sandplätt, inte större än en 3 rummare. Båten närmar sig sakta. Motorn surrar. Turisternas kameror blixtrar för fullt.
10 minuter senare stannar båten. Vi kliver av och upptäcker att den finns en liten trästuga mitt på ön. Att söka skydd under om det skulle börja regna inser vi senare.
Vi passar på att bada, länge och mycket. Det är varmt i luften och solen lyser obarmhärtigt rakt ovanför oss. Fortfarande inte ett moln i sikte.
Vi äter lite Pringles som vi köpt på fastlandet och börjar leta snäckor i sanden. Jag hittar en stor som precis får plats i båda mina handflator. Jag vill ta med den hem. Men det får jag inte. Man får inte ta med sig något från ön, annat än sinna minnen.
Jag blir ledsen, men släpper snäckan. Vi fortsätter bada.
En timme senare kommer det. Från ingenstans. Ett stort grått åskmoln. Ingen kunde räkna med det. Vi flyr in i den lilla stugan mitt på ön. Regnet smattrar hårt mot taket. Trum, trum, trum.
Jag blir rädd när ett ljussken klyver skyn och ett dovt muller följer. Jag klättrar upp i mammas knä. "Jag vill åka hem", gnyr jag.
Men det går inte. Båten som vi åkt till ön med har åkt tillbaks till fastlandet för att hämta mer turister. Men eftersom det börjat åska kan den inte komma någon vart och måste stanna på land.
Vi är fast på ön.
För varje minut som går blir jag mer och mer orolig. Regnet fortsätter att piska mot taket. Och åskan mullrar elakt i bakgrunden.
Tänk om vi måste stanna här för evigt, ekar mina tankar. Tänk om vi aldrig kommer härifrån... Vi kommer dö! Maten kommer ta slut! Vi åt ju upp alla Pringles!
Timmarna fram tills klockan blir åtta känns evighets långa. Min hjärna håller på att sprängas av hemska tankar.
Men så klarnar det upp. Molnen drar sig tillbaka. Regnet upphör och plötsligt lyser solen igen, lika starkt som förut. Och på håll kan man se en båt närma sig över det glittrande vattnet. En båt som styr mot oss.
Linn.
